Bara mig och mina jag

"Jag målade en tavla av dig
Din själ var röd och ditt sinne blått
Ödet sänkte sitt sken över dig
Drömmen jag byggde blev en slav för min passion
Verkligeheten var alltid för långt bort
Vi var lyckliga
Tills den en dag kom för nära
Och plötsligt insåg jag sanningen av min dröm
Min kärlek var en bild
Jag antar att jag behövde tro
Men ville inte se
Du var aldrig så nära mig
Jag är ledsen
Denna illusion har gjort dig illa
Jag har ingen lösning
Jag ska försöka att aldrig visa mig igen
Jag är ledsen
Jag målade en bild
Men min dröm var en lögn
Och lögnen blev min sanning
Sanningen höll andan för länge
Det är fruktansvärt vad drömmar kan göra mot en"

- min tolkning av Dilbas "Im Sorry"

Den heliga måltiden.
Den ultimata smakupplevelsen.
Det blodiga vinet och den delade kroppkakan.
Alla var där.
Jiises, Helan Mary, Maggan, Polly Pilatius, Gurra Gud och St: Elvis.
Det blodiga vinet förvandlades till det blödiga vinet.
Polly tjöt ut sina plågoandar, Maggan försökte återfå sin Jiises men avbröts av Helan Mary. Gurra Gud ballade ur och trodde han kunde rädda världen.
I högra hörnet satt St: Elvis och nynnade med djup stämma. Kanske var det kroppkakan, men stämman överrumplade. Klungan av sorgliga karaktärer tystnade och blickarna vändes mot St: Elvis.
Han överraskades av uppmärksamheten och reste sig från bordet.
Han ville lämna sällskapet men bromsades av deras förväntansfulla blickar.
"Du är hans fader och du hans son. Du är hans moder och du hans kära. Och du är den som plågat dem genom denna oändliga historia som aldrig tar slut. Den byter bara skepnad."

Med dessa ord lämnade St: Elvis byggnaden.

Marilyn.
Vem kan klandra henne?
Amerika behövde någon som skulle vara lika perfekt som fosterlandet självt.
Någon valde Marilyn till jobbet som den perfeka och ultimata amerikanen.
Upprätthåll detta nu. Här är din tron. Där ska du sitta. Du måste vara perfekt till varje pris ,vad det än kräver.
Vem kan klandra henne? Inte jag. Jag hade också supit, strulat runt och levt rövare om jag hade haft den bördan på mina axlar. Jag fashineras av Marilyn men inte för vad hon gjorde under sin livstid utan för vad andra förväntade sig av henne och som sedan blev hennes och hela amerikas fall.
Det fungerad inte då och det fungerar inte nu. Människan måste få vara fri för de val hon själv väljer, utan föbud eller förmaningar. Hennes identitet ska få växa och bli levande.
Jag talade med en vän igår. Vi frågade oss själva När glömde man hur man leker?
Vi minns båda hur det var när man kunde sitta i timmar med tygdockor, hästar i pastell och brorsans bilbana. Lekens värld var både mental och realistisk. Den fanns där och vi levde i den.
Men när glömde vi hur man leker?
Jag kan inte sätta mig idag och leka så oberörd som jag kunde då. När jag befann mig i lekens trans kunde ingen nå mig och det fanns ingenting så viktigt som att få stilla mitt lekande sinne.
När tog de osynliga tyglarna grepp om mig? När började jag styras fast jag inte ville? Jag har ingen aning. Jag trodde jag var mindre styrd än vad jag är.
Visst kan jag bjuda ut mig själv till andras skratt. Jag kan springa i lövhögar och blåsa såpbubblor. Men alltid med vetskapen om hur jag ser ut, vad jag gör och vad andra tycker om mig. Jag bryr mig inte överdrivet om det men faktum kvarstår: jag är medveten. Det var jag inte som barn.
Så kanske var bubblorna jag blåste som barn inte bara något jag försökte fånga då de reste sig mot skyn, utan även något jag levde inuti. Såsom amerika levde i sin bubbla om den perfekt amerikanen Marilyn. Skillnaden är att min bubbla sprack innan jag flög för högt. Amerika lever fortfarande i sin. Idag är det inte Marilyn. Hon dog med illusionen kring sin perfektionism. Men ersattes snart av andra yrkesmän, skönsjungande kvinnor, tappra soldater och ödmjuka nyhetsuppläsare. Alla med samma svampiga frisyrer och känsla av nationalism.

Låt inte livet slå sina klor i dig, utan slå dina klor i livet självt.